ingen jag känner verkar fatta att vi egentligen bara är små stjärnstoft i universum som samlats i tjocka dimmoln så att vi kan irritera varandras ögon. vi cirkulerar in och ut ur varandras iris i hopp om att bli sedda, alternativt få syn på någon som fångar vårt intresse. trots att vi bara är små partiklar har vi lyckats uppfinna saker varav i princip alla är helt jävla oväsentliga. tillsammans skapar vi kärnvapen, främlingsfientlighet och tomma ord. vissa livnär sig på och ägnar hela sitt liv åt att tillverka bord; vad är bord? vem är bord? varför behöver vi bord?

vi är små stjärnstoft i universum som tillverkar bord på löpande band. så att vi kan samlas runt borden och äta äta ÄTA äta tills vi blir tjocka; få fetma och bli ledsna. eller så kan vi sluta äta; få anorexia och bli ledsna.

ingen jag känner erkänner att dem röstade på sverigedemokraterna, fast jag vet att vissa gjorde det.

ingen jag känner känner precis som jag. kanske finns det ingen annan i hela världen mer än jag som tänker på oss som små stjärnstoft i universum och jag förstår dem för ibland vill mitt hjärta explodera av all filosofi som bråkar med min ideologi. mest av allt önskar jag att jag bara kunde tro på kärlek.