nummer ett:

för många många år sedan var det en natt då jag låg på min pappas arm i hopp om att somna lättare. klockan tickade närmare och närmare midnatt, och villakvartet låg lugn precis som vanligt. precis när mina ögonlock blev så trötta att de höll på att falla samman, vaknade jag av ett högt PANG PANG PANG. tre pistolskott utanför vårt hus. mitt hjärta flög upp i halsgropen lika snabbt som resten av familjen, inklusive mig själv, flög upp i sittande ställning. "vad var det?" undrade jag med darrande röst, vilket mina föräldrar inte hade något svar på. pappa steg upp ur sängen för att gå och kika ut emellan persiennpinnarna.

på teven hade de samma kväll berättat om den mördare som fortfarande var på fri fot och som höll hus i våra trakter; så klart var jag bombsäker på att det var han som härjade kring vårt hus och nu var på väg att ta sig in!! men så efter någon minut hör man "ja må han leva ja må han leva ... " och pappa kommer muttrandes tillbaka "äh det är bara grannen som fyller femtio ju, jävla luftgevär". och mitt hjärta blev tusen kilo lättare.

nummer två:

hösten 2008 reste vi till las palmas, vilket var så bra så bra så, ända tills det var dags att flyga hem. luftfärden började galant med ett stabilt lyft ifrån marken innan det bar av upp i det blå, men sedan dröjde det inte många minuter innan planet började gunga fram och tillbaka; upp och ned. också på med bältet innan man knappt hann få av det och "nu blir det nog väldigt skumpigt". j-o-t-a-c-k. resterande fem timmar hem satt hela besättningen på helspänn (både psykiskt och fysiskt fastbältade). jag var så hundra procent säker på att jag skulle dö att jag till slut inte brydde mig; jag ville bara att det skulle ta slut.

resan bestod knappt av någon flygning, bara tusen miljoner skakningar och luftgropar och hejhoppsupergalopp. det går inte att förklara!! kabinpersonalen skulle försöka ta sig ut för att servera lite te till min pappa, men när de hällde teet kastades flygplanet rakt nedåt och allt varmt vatten for rakt upp i taket. det var i och för sig helknäppt och vi dog nästan av skratt! men när jag väl fick stiga av det där satans jävla planet så tackade jag varenda liten gud för att jag fick komma ner på marken igen.

inte så konstigt kanske att jag numera genomlider varje flygresa med antingen hårt handhållande, högt sjungande eller intensivt och konstant lyssnande på en och samma låt. jag och flygplan är inte längre vänner och jag är så himla ledsen för det faktiskt.